Bagarsjöns Akaratos Alom
Bagarsjöns Akaratos Alom, Milou, Mille, lånehunden som fick stanna många år hos mig och blev en kär familje- medlem.

Mille som jag oftast kallade honom var till färgen creme, ljus creme, många tog honom för vit.

Mille var 4½ år när han kom till mig och nästan 17 år när han gick bort, mer 16 år och 8 månader.

Han var kullbror till min Tappi och de två var som ler o långhalm i vått o torrt.

Mille avgudade sin syster och hon var som tjejer är, lite småfräck mot han.

Mille var en mycket behaglig hund, lugn och balanserad.

Stressade så gott som aldrig upp sig över något.

Umgicks lätt med andra hanar utan problem, den enda hanen som han var sur på rejält var Tappis son Lovin. Men var Tappi med så var det inte lönt någon försökte säga till Lovin, det skötte hon galant själv! Likaså var det om Lovin skulle säga till Mille, absolut lönlöst när hon var där. De kunde umgås inne med ett kompostgaller mellan sig, inte ett morr eller något gruffs, de två visste var de hade varandra och accepterade det till fullo.

Mille var rolig jobba med, han var läraktig, precis som Pumi är.

När han blev gammal fick han ett lättare blåsljud på hjärtat som hundar antingen föds med eller brukar få runt 7-års åldern, Mille var närmre 14 när han fick det. Eftersom han hade åldern mot sig fick han också medicin mot det.

Tyvärr var han monorchid, en testikel, så han kunde aldrig ställas ut i officiella sammanhang. På inofficiella gick han dock förbi championhanar! Snygg var han med andra ord.

Nu leker han utan ha problem med något på andra sidan regnbågsbron.

Tack för alla fina år Milou.

Och tack Inger för jag fick ta honom.